Hanna Sundberg f. 1992 är en svensk konstnär som främst arbetar med textila material. Hanna beskriver sitt konstnärskap som ett behov av att omvandla sina känslor till något materiellt. Hennes verk utgår ifrån hennes egen fantasi och verklighet. Upplevelser förvrids och förtydligas i ett försök att förstå och förändra dem. Det mjuka, ljusa och traditionellt feminina handarbetet ställs i kontrast till köttsliga och morbida motiv. Symboler för skörhet kapslas in i en stilla våldsamhet. Sömnaden kan ses som en kirurgisk lek. Misstag rivs upp och sys om, nya former läggs till och tas bort. Skulpturerna skadas och läks fram. Genom sitt skapande vill Hanna undersöka kroppslighet i förhållande till livet och döden, isolering och närhet, och det dolda tumultet i det timida och tillbakahållna. Skulpturerna porträtterar kroppen som en begränsning och samtidigt som hela livets utgångspunkt. Ifrågasätter vart kroppen tar slut och jaget börjar. Känslolägen och fantasibilder växer fram ur en anatomisk massa och försöker frigöra sig från det bundna biologiska. De hårda ramarna satta för att existera. In English Hanna Sundberg b. 1992 is an artist based in Sweden, who mainly works in textile materials. Hanna describes her art as a need to convert her feelings into something material. Her work depicts her own imagination and reality. Experiences are distorted and clarified in an attempt to understand and change them. The soft, light and traditionally feminine handcraft is contrasted with fleshy and morbid motifs. Symbols of fragility are trapped inside a still violence. The sewing can be seen as a surgical game. Mistakes are torn up and sewn over, new shapes are added and removed. The sculptures are repeatedly damaged and then healed together. Through her art Hanna wants to explore corporeality in relation to life and death, isolation and closeness, and the hidden commotion inside the timid and restrained. The sculptures portray the body as a limitation but at the same time as the premise of all life. They question where the body ends and the self begins. Moods and images grow from an anatomical mass and tries to free itself from a restricted biology. The rigid frames of existence.